Betriebsräte und Sozialisierung -- Diskussionsabende mit den
Arbeiterausschüssen der großen Betriebe Stuttgarts, 1919 1. Aufl.
1989, 320 Seiten. GA-Nr. 331. Rudolf Steiner Verlag, Dornach, Switzerland.
ISBN 3-7274-3310-8 I samband med «Novemberrevolutionen»
året 1918 bildades det i vida delar av Tyskland Soldater-, Arbejder- och
Företagsråd. I början av Maj 1919 lade Reichsarbeitsministerium
[riksarbetsministeriet] förslag på en lag om Företagsråden
[typ MBL] fram, som inom fackförbunden och också i vida
arbetarkretsar väckte liten genkärlek. Särskild
inom de i flera städer bestående Arbetar- och Anställdauttskott blev förslaget
diskuterat med hetta. På inbjudan av Stuttgarter Arbeiter- und
Angestelltenausschüsse höll Rudolf Steiner vid 9 tillfällen tal med utgångspunkt
i de frågor som åhörerna ställt.
[] översättarens kommentarer Översättning Sören Groth
...."Först och främst vill jag än en gång betona att denna
"Ligan för den Sociala Organisms Tregrening" är olik andra partibildningar och
inte har till hänsikt att störa, påverka eller splittra dessa. När denna liga
nu anser, att tiden är inne för dess arbete, skyllas det ganska särskilda
förhållanden. Ni vet alla att kravet på socialisering länge
har ljudit från själarna i den civiliserade värld, och att detta krav nu har
fått en särskild påträngande karaktär. Ni vet att vi inte kan ta oss ur
förvirringen och kaoset, om vi inte tar hänsyn till det, som ligger i detta
krav på socialisering, och om vi inte på allvar eftersträvar att åstadkomma
det som verkligen kan betecknas socialisering. Å andra sidan vet ni också, att
det från tyska revolutionens början har visat sig att detta krav på
socialisering missförståtts, och att man inte förstår vad som verkligen krävs
för att denna tanke skall förverkligas. Just i denna tid får vi dagligen nya
bevis för, hur lite människorna förstår vad som måste göras för att
socialisera. Och således ser vi att kravet på socialisering
framförs tydligare och tydligare, mer och mer berättigat; men att det dock
från regeringens sida inte händer något väsentligt, ja inte ens något
oväsentligt för att tillmötesgå detta krav. Man kan ändock säga, och jag
hoppas ni i diskussionen kommer att uttala mer därom, att det inte finns någon
riktig förståelse för socialiseringens verkliga krav. Ni har kanske läst det
lagförslag, som är tänkt att ligga till grund för de så kallade företagsråd.
För naturligtvis skall man strax lagstifta om vad företagsråden skall göra,
vilka rättigheter de skall ha osv. Men - stort sett - måste man om detta
lagförslag säga, att det inte visar den minsta förståelse för vad det
egentligen rör sig om. Man kallar det till och med företagens socialisering,
som om man verkligen kan socialisera företag var för sig. Det som finns i
detta lagförslag, är ju enbart ett försök att få en viss demokratisk princip
från den nog så bekanta parlamentarismen infört i de enkelte företagen. Det
kallas ju också "företagsdemokratisering" Det är som det från
parlamentarismens princip breder sig en våg ut över företagen, och att det var
meningen att parlamentera vidare i varje företag för sig. Men lika lite som
det hittidiga parlamenterande har bidragit något allvarligt till
socialiseringen, så länge den hållit sig till enskilda frågor, lika lite vill
den bidra det allra minsta genom att nu också breda ut sig över varje
företag. Ni ser det ju bäst därav, att det i detta lagförslag
fortfarande på samma gamla vis talas om arbetsgivare och arbetare, så att den
gamla kapitalism ju fortfarande döljas bakom det hela. Det hela är tänkt i den
gamla kapitalistiska form. I grunden skall allt förbli vid det gamla.
Arbetarna skall enbart lugnas ner genom att få välja företagsråd, som skall få
föra allehanda teoretiska förhandlingar med arbetsgivarna, och den egentliga
sociala samhällsordningen skall förbli vid det gamla. Den, som har sinne för
sådant, kan tydligt läsa detta mellan linjerna. Det har då heller inte gjorts
den allraminst ansats till att avskaffa eller inskränka kapitalismen, vilket
ju dock är all socialiserings främsta fordring. !!!"
[ja mycket till övers för socialdemokratisk
samförståndspolitik hade han inte den goda Steiner, man kan liksom höra MBL
bli utdömd på liknande vis, eller ??]
"Vad skall man tänka om en sådan regering ?
Den enda utväg tycker jag vara, att arbetarnas stora massa nu för
allvar sätter sig in i, vad som frambringat olyckorna i den gamla sociala
ordningen, och gör klart för sig, vad som omedelbart kan frambringa en verklig
förbättring. Det är förståelse vi framförallt behöver nu. Vi kan inte längre
lyssna på dom, som påstår att en sådan klargöring måste ta tid. Den behöver
inte ta tid, om vi gör oss det besvär att dra bort maken från sakerna, och ser
dom som de verkligen är, och betraktar det som hänt utan några illusioner
överhuvudtaget.. Vi kan inte vänta åratals på en socialisering, som kanske
inte ens blir av. Vi kräver den omedelbart. Men det kan enbart förverkligas
när en kompakt människomassa framför kravet om det som måste
ske.
Åter och åter igen frågar folk om praktisk anvisning på
det, som t.ex. omtalas i min bok "kärnpunkterna i den sociala fråga". Det
praktiska är, det som ligger rakt framför er, att så många människor som
möjligt fordrar detta, så att det blir omöjligt att regera mot deras önskan.
Däri ligger den makt, som vill framtvinga det, som det rör sig om. De
nuvarande makthavare vet nämligen inte, vad de skall göra och hur de skall
använda deras makt. Det det rör sig om, är just, att veta vad som
måste göras. Därför måste det spridas en klargöring i vidast möjliga kretsar,
och det måste göras begripligt för folk, hur en sak som det privata kapitalets
avskaffande kan åstadkommas. Man måste kunna förklara hur
lönesystemet kan bringas till upphör. Och framför allt måste man kunna göra
sig en grundlig föreställning om den ekonomiska fråga. Vi måste kunna se det i
sin rätta gestalt, och inte låta verklighetsfrämmande teorier förmörka de
reella sakfrågor. Vi måste kunna se det, där det finns, där det verkligen är,
och det måste vara vårt utgångspunkt. Men var är det ? Var
föreligger det som ett handgriplig sakförhållande ?? Jo, det är här
jag får dra min plånbok ur fickan, och måste ha de medel i den som krävs för
att jag kan skaffa mina livsförnödenheter i en affär. De ekonomiska
förhållanden måste se till att det finns så pass mycket, att jag kan
införskaffa det nödvändiga. Detta är grundbulten i all ekonomiskt liv, och
häri ligger just den brinnande frågan. All annat är i vår tid oftast endast
till för att fördunkla saken. Varför fordrar tregreningen av den
sociala organismen, att näringslivet, skall lösas från rättslivet och
kulturlivet?? Därför att det enbart är därigenom det blir möjligt att
verkligen socialisera näringslivet, så att man äntligen kan se det i sin rätta
gestalt - den som avspeglas i förhållandet mellan varorna i affären och
innehållet i plånboken. Enbart om vi frigör förhållandet mellan plånbok och
varor från alla andra samhällsprocesser får vi möjlighet till rätt
socialistiskt tänkande.
Av er diskussion vill jag bli belärt om vad som kan
sägas om detaljerna; men några av huvuddragen vill jag gärna först be att få
dra upp, och jag vill då utgå ifrån denna fundamentala ekonomiska fråga. Ser
ni: Om det i affären finns något, som jag behöver, och jag kommer in med min
plånbok, och tar de pengar ur den, som jag skall betala varan med, då måste
jag ha klart för mig att det redan däri finns något som fördunklar de verkliga
sakförhållanden. Jag får varor och jag ger pengar. Men är pengar en vara ??
Kan pengar någonsin bli en vara ?? För att förstå detta behöver ni inte göra
några vidare djuptgående studier; men även de mest djuptgående studier bevisar
just det jag nu vill säga. Ni behöver enbart den levande förståelse för vad en
lapp papper är, och ni måste erkänna, att en lapp papper aldrig på samma sätt
kan bli en vara som t.ex. det bröd ni köper hos bagaren. Jag tycker detta är
något som även den enklaste kunniga måste kunna inse och något annat kan inte
heller någon vetenskap påstå. Det som ni i egenskap av en penningsedel tar ur
plånboken kan aldrig bli en vara i sig; men enbart en anvisning på varor.
Tjänster är nämligen också i vis mening en vara. Denna papperslapp måste ha
tillkommit genom en handling, som skapat varor eller tjänster, och papperet är
således enbart en bro mellan de varor som köpas i affären och den vara som en
gång blev framställt, så att man kunna få pappersanvisningen.
Detta är helt enkelt hela den ekonomiska process. Varje annat
element i den är ohälsosamt. Skall det ekonomiska liv vara hälsosamt, får det
enbart omfatta byteshandel av varor mot varor. Men frågar man sig om det är
förhållandet i våra dagar, måste man bestämt svara NEJ. Och ser man på saken
närmare an, förstår man snart varför. I vår tid bedrivs inte i det ekonomiska
liv enbart en byteshandel av varor; men det bytas även, må så vara
representerat genom pengar, även varor (eller pengar) mot arbete.
Arbetskraften betalas i vår tid på samma sätt som en vara betalas i det
ekonomiska liv. Men därigenom dras arbetskraften in i näringslivet. En ganska
enkel betraktelse vill säga er att arbetskraften på intet viss hör hemma i
näringslivet, därför att den egentligen aldrig kan likställas med en eller
annan vara. Med hjälp av sådana observationer måste man just i vår tid försöka
att bringa människornas ganska felaktiga uppfattningar i ordning igen, och
göra det klart för dom, hur de lärt sig att tänka så alldeles fel om dessa
saker. Det är ju nu en gång så, att arbetsprestationen
åtföljs av en viss ansträngning av den mänskliga organism eller kroppen.
Nåväl, även om en människa inte måste hugga ved, kan hon dock känna behov av
att arbeta. I så fall börjar denna då att t.ex. idrotta. Och den mängd energi
som går åt till sporten kan, när utövaren anstränger sig ordentligt, möjligen
vara lika stor och tära lika mycket på kroppen som vedhuggarens arbete. Därav
kan ni se att själva arbetet inte har något samband med den ekonomiska
process. Sportsarbetet är värdelöst och tjänar enbart den mänskliga egoism.
Vedhuggning däremot är värdeskapande. Genom att arbetet skapar värde uppmanas
det att ta del i det ekonomiska liv. Men det väsentliga vid allt arbete
är:
att jag känner mig som en fri människa med hänsyn till
användningen av mitt arbete.
Näringslivet får inte tvinga mig att ställa mitt arbete i kapitalismens
tjänst. När, det rör sig om arbetskraftens användning, är det just fråga om
frihet eller ofrihet, om frihet eller tvång. Det är det man måste göra klart
för sig, att arbetet i sig måste bedömas som en rättsfråga, och inte utifrån
det ekonomiska områdets synvinkel. I näringslivet är det enbart DET som skapas
eller framställs genom arbete som har mening. Det är denna nytta av arbetet
som skall betalas, och inte den arbetskraft som en företagsledare idag köper
av arbetaren. Förhållandet mellan dessa två måste ordnas på ett helt annat
sätt, nämligen på ett rättsförhållande. När rätt blir avgörande i
näringslivet, måste arbetare och arbetsledare bli partners, som delar utbytet
mellan sig på ett rättvist sätt. I framtiden bör arbetskraft aldrig mera kunna
köpas mot betalning."
[Det låter kanske inte så revolutionerande, om nu dessa
arbetsledare representerar ett fortsatt ägande av produktionsmedlen; men det
förhållande får snart på nöten också :]
"Det vill säga att löneförhållandet måste bort. Beroende av lön
får ej längre existera. Ett tillstånd måste skapas, ett verkligt socialt
tillstånd, var arbetare och arbetsledare i gemenskap producerar, och som fria
partners rättvist fördelar arbetet och utbytet i förhållande till deras arbete
för framställningen av varor, och inte i det förhållande som ett
arbetskontrakt ställer upp. Först när produktionsförhållanden är ändrade på
det sättet, kan man tala om socialisering. Men därför skall man också sluta
använda alla de gamla begrepp, som är hämtade från kapitalismen i
socialiseringsprogrammet. Man måste lära sig att tänka på nytt, och slänga
alla de gamla föreställningar överbord, för de nöjer sig inte med att vara
föreställningen; men upptas i själva livet. Nu för tiden
krävs något ganska speciellt som gör det möjligt att tvinga in arbetskraften i
näringslivets tvång. Och vad är det ?? Ja ser ni, då
återkommer jag till vårt utgångspunkt, grundvalen för all ekonomi: Plånboken
och affären. Om den sedel jag har i min plånbok verkligen inte är något annat
än en anvisning på varor, då kan det strängt taget aldrig kunna uppstå
arbetstvång, ty då måste denna sedel på ett eller annat sätt altid kunna ledas
tillbaka till något, som frambringats genom en prestation. Och det rör sig
alltså enbart om att denna prestation, förmedlat av sedeln, cirkulerar, så att
konsumtionen alltid reglerar produktionen. Men så är det
långtifrån i vår tid. Ty, sedeln jag bär i min plånbok, som en anvisning på
varor, har i vår tids ekonomiska process blivit till något ganska annat. Den
har blivit en vara med ett självständigt värde i samhället. Men det har enbart
kunnat bli så, därför att något, som strängt borde uteslutas från alla
varubegrepp, har blivit en vara. Det att min sedel har fått en annan mening än
som ren varuanvisning kommer därav, att statsförhållanden har skapat en vara,
som egentligen inte är en vara; men dock representeras av min sedel, nämligen
guld och silver. Därvid lösas penningomloppet ut från varuomloppet och dras in
i den ekonomiska process. Därmed görs pengar till vara, och därvid kan pengar,
som aldrig borde få vara en vara, få självständigt värde inom näringslivet
"
[ Att man sedan lämnat guld och silver, har ingen
egentlig betydelse... tvärtom pengar - kapital är ju än mer vara i dag än
någonsin ]
"Men här har vi just orsaken till kapitalismen. Ty när
pengar kan arbeta oberoende, vad kan det då medföra. Då pengar aldrig kan
skapas utan vara, och vara i det arbetsindelta samhälle aldrig kan skapas utan
andra varor, då kommer man genom de oberoende pengars rätt, fram till
kapitalens makt över arbetskraften. Kapital betyder inget annat än makt över
den mänskliga arbetskraft. Man får möjlighet att skaffa sig mänsklig
arbetskraft, i och med att man frigör pengarna, som en oberoende vara, från
det ekonomiska kretslopp, vari de enbart borde vara värdelösa papperssedlar,
en anvisning på de varor, man kan byta sig till för dessa pengar. Genom denna
frisläppning av pengarna - förstår ni - är det att arbetskraften blir lakej i
kapitalismens tjänst. Det leder oss till att arbetskraften idag kan verka
förstörande på prissättning och förfalska näringslivet. Ty trots det enbart är
varor, som bör betalas, blir också arbetskraften betalt. Men då den är
underkuvat av makten, betalas den enbart så billigt som möjligt, därför att en
härskande makt naturligtvis har tendens att vilja köpa allting så billigt som
möjligt. Så länge arbetskraften därför förblir i det ekonomiska kretslopp,
vill prisen för den bli pressat av kapitalismen. Det är just det, det beror
på. Arbetskraften måste ut från detta kretslopp, vari, det enbart bör finnas
varor, men vari det också, genom en förfalskning av det ekonomiska liv, också
finns annat. Socialismen har i många decennier krävt att
samhället skall överta produktionsmedlen. I vår tid gäller det att veta, hur
detta kan ordnas, och inte längre enbart önska det på det ene eller andra
abstrakta sätt. Vi har nu kommit så långt, att vi verkligen kan utföra detta,
om vi blott själva vill det och har modet att göra det. För
vi ger oss i kast med produktionsmedlen och deras ägandeförhållande, som jo i
vår tid väsentligast beror på kapital, är det nyttigt att tala om en annan
sak. Ser ni, nu för tiden köper man inte enbart varor, dvs det som
frambringats genom mänsklig arbetskraft i det producerande samhälle, men man
köper också något annat som inte är människa verk, något som finns färdigt
från naturens hand, som t.ex. tomt och mark. Men denna handel med tomt och
mark, eller lånetagning däri, är jo enbart en förfalskningsprocess i den
ekonomiska ordningen, och något ganska annat än vad man egentligen förstår
därmed. I verkligheten kan man nämligen inte alls köpa tomt
och mark, ty värdet uppkommer först, när det arbetas därpå. Det man köper,
eller rättare det man tillägnar sig genom ett så kallat köp, är uteslutande
rätten att använda tomt eller mark. Det är denna renodlade användningsrätt,
som är gällande. Ni köper alltså inte en vara, när ni köper mark, men en
rättighet. Och det hör till det nuvarande samhälles tärande cancersvulster,
att man i det ekonomiska liv, inte enbart kan köpa varor; men även arbete och
rättigheter - Genom att man kan köpa användningsrätten till tomt och mark, får
man också makt att kunna tilltvinga sig arbete. Man måste ha
klart för sig, att denna kalamitet inte går att undvika, om man inte på
radikalt vis kommer ondet till livs. Ackurat samma värde, eller rättare samma
mening har, som tomt och mark i den ekonomiska process, de färdiga
produktionsmedel. - Inte de som är i arbete; men de som är färdiga att själva
producera. Dessa färdiga produktionsmedel kan man strängt taget inte heller
köpa; men genom köp får man ensamrätt att nyttja dom. Man köper alltså också i
detta fall en rättighet. Och just när det är tal om produktionsmedlen, som i
färdigt tillstånd helt enkelt inte får säljas, ser Ni allratydligast, att det,
som används för varuframställning, inte får vara underkastat näringslivets
marknadspriser. När de är färdiga, förhåller det sig ackurat med
produktionsmedlen som med jorden. Men därmed kommer vi till den fordring - den
verkligt sociala fordring: att de färdiga produktionsmedlen måste upphöra att
ha något värde. Detta är orsaken till, att vi vill försöka låta allt det, som
inte hör hemma i näringslivet, övergå till självständiga delar i den sociala
organism.
Men vad behövs då egentligen till produktion ?? Behövs kapital
?? Nej det är just det orimliga att kapital skulle behövas. För att
produktionsmedlen betjänas behövs enbart, att ett visst skapande arbete
utförs. Det förstår naturligtvis envar arbetare att det behövs en
andens 1
ledning, och att ett kreativt arbete måste presteras. Fanns det inte fick han
snart sluta arbeta. Men det är inte en andens ledning, som styr nu. Det är
privat äganderätt till produktionsmedlens räntabilitet och
anläggningsmöjlighet för det i produktionsmedlen bundna kapital det hela nu
rör sig om. Därför är det nödvändigt att produktionsmedlen lösas från den
övriga ekonomiska process, så att de genom den sociala ordningen ständigt
kommer i händerna på de, som på grund av sina kreativa förmågor bäst förmår
att använda dom i förening med de handens arbetare som ger dom sitt
förtroende. Se därför kräver samhällets-tregrening ett självständigt
kulturliv. Det är helt enkelt en dumhet, en objektiv baktalning, när det
påstås, att man därmed skapar en kulturens äganderätt. Det som skapas, är ett
kulturliv, som inte längre är som vårt nuvarande förskräckliga skräckinjagande
kulturliv; men som verkligen står i förbindelse med de övriga livsgrenar.
[Det tyska ordet GEIST är svårt att återge korrekt
på svenska. Det menas ju inte här att några spöken skall styra och ställa,
inte heller något ockult prästerskap. Nej GEIST betyder såväl ande i
högre mening (Guds Ande), som sinne, själ, liv,
anda, begåvning, intelligens. Hos Steiner har det
betydningen fritt levande tänkande, framför död abstrakt intelligens.
GEISTESLEBEN, översätts numera konsekvent kulturliv, vilket är
ganska korrekt, det innefattar kreativitet, forskning, vetenskap, men även
vård och omsorg.]
Detta kulturliv skall först och främst se till, att
produktionsmedlen cirkulerar på annat sätt än genom köp. Och i det jag kallar
rättsstaten - egentligen har den ju intet som helst med den gamla staten att
göra - skal det ses till att arbetskraften får sin rätt. Kvar i näringslivet
finns då enbart det som hör hemma där, nämligen: varuproduktion,
varucirkulation och varukonsumtion. Det gäller att vi snarast
får en likvidation igång, som ändrar hela den ekonomiska process. En tid lång
måste det gamla vara kvar; men på sådant sätt, att vi utav de gamla
institutioner, enbart har kvar något liknande som ett polis- inrikes- och
justitieministerium, som genom deras demokratiska anordning skall införa de
nya rättsformer.
|