Ödestanken i människomöten
Det socialas konst eller balansakten mellan rädsla och makt
 
Felicitas Vogt

 

Under historiens gång har människan alltid upplevt sig själv som medlem av en gemenskap, som gav henne stöd och trygghet, som hon identifierade sig med och som hon kände ansvar för. Ju längre tillbaka vi går i tiden, desto större var dessa gemenskapen. Om identitetstryggheten i den allra äldsta tiden låg i den totala mänsklighetsströrn som själen hade inkarnerats i, så blev det sedan språkområdet, som gav denna trygghet. Där man talade det egna språket kände man sig också själsligt hemma. Därefter kom identifikationen med det egna folket, senare med stammen och släkten. Till slut krympte identifikationsgruppen till familjen. Till en början var det fortfarande storfamiljen, sen blev det bara den lilla kärnfamiljen. Men idag bär den identifikationen nätt och jämnt genom barndomen.

Isolerad och ensam står människan av idag för sig själv, och representerar bara sitt egna jag. De nedärvda, traditionella krafterna är förbrukade, de har inte längre någon bärkraft. Utan hölje och naket, så karakteriserar Rudolf Steiner människans jag från mitten av 1900-talet. När sedan dessa oskyddade jag möter varandra, präglade av förhårdnade materialistiska tankemönster, utan andlig trygghet, är det bäddat för ömsesidigt avståndstagande.

Men man upplever inte bara ett grundläggande främlingskap mellan medmänniskor. Människans främlingskap inför sig själv är den mest smärtsamma effekten av det här utvecklingsstadier:

  • En förlust av relationen till den egna fysiska kroppen genom vår teknik- och mediastyrda omvärld tar bort förtroendet för den fysiska miljö, som omger oss. Följden blir en grundläggande försvagning av människans förmåga att uppleva världen med sina sinnen.
  • En förlust av relationen till de egna livskraftema genom ett hektiskt, orytmiskt liv tar bort tilltron till tiden och dess kvalitéer. Följden blir en upplevelsefattigdom.
  • En förlust av relationen till de egna själsliga krafterna genom brist på engagemang, sympati och kärlek tar bort förtroendet för relationer till medmänniskorna. Av det följer en attityd av att inte vilja förbinda sig med världen och att se allting som relativt, att det inte finns några allmängiltiga sanningar.
  • En förlust av relationen till det egna jaget genom att identiteten gått förlorad. Det tar bort tilltron till det andligas kraft. Följden blir en upplevelse av allmän meningslöshet

Präglad på ett sådant sätt kan den moderna människan känna en dragning till sådana gemenskapsstrukturer, som kännetecknas av rädsla och makt. Tre extrema typer av grupptillhörighet blir ställföreträdande för många andra gemenskapen:

  • I den dogmatiska gemenskapen råder den enskildes eller en liten grupps mening. Dessa människor utger sig för att sitta inne med Sanningen och utövar på det sättet makt över alla de övriga medlemmarna.
  • Den sekteristiska gruppen styrs av rädsla för betydelselöshet och för den egna svagheten. Man håller ihop mot en förment fientlig yttervärld, från vilken det gäller att avskärma sig. En elitstruktur skisseras som man strängt följer.
  • I den kompromisstyrda gruppen råder rädsla för det egna omdömet och för a regler. Att undvika konflikter, spara på krafterna och välja den lätta vägen bär kriterier för omdömesbildningen.

Dessa av rädsla och makt präglade gemenskapen har ett gemensamt: de hindrar sanna människomöten. Istället för öppenhet gentemot den andre kan man här uppleva förljugenhet eller utnyttjande av den andre.

Den tragiska följden av det är att jaget hämmas i sin utveckling. Vi kommer att få vänja oss vid att (med Rudolf Steiners ord ) " ... se detta jag bara i yttervärlden. Det märkvärdiga kommer att ske att var och en som möter oss och har något med oss att göra, kommer att ha mer med vårt jag att göra än vad det som finns där innanför huden på oss har. Människan är på väg mot den sociala tidsålder då hon framöver kommer att säga: mitt jag (själv) är hos alla dem som möter mig därute; minst av allt är det härinne." 1)

Alltså överallt där mötet människor emellan omöjliggörs, sker en hämning av jaget. På så sätt dras marken undan för den moderna mänsklighetens uppgift, och därmed förutsättningen för den själsliga medvetenhetsutveckling som är nödvändig i vår tid.
 

Hur kan detta motverkas?

Först genom den insikt som förmedlas genom andevetenskapen, att vi inte alls kan finna vårt verkliga jag i oss själva, kan vår medvetenhet väckas om betydelsen av mötet människor emellan. Rudolf Steiner säger: "Bara indirekt kan människan uppleva något av sitt jag, nämligen när hon träder i relation till andra och karma utspelas."

Om vi blir medvetna om att var och en av oss lever i sitt helt individuella karmiska nät av relationer, där vi med hjälp av de möten som vi far kan främja eller förhindra jagutveckling hos oss själva och andra, då först fattar vi till fullo vidden av vårt ansvar för våre möte.

Ett möte kan bara äga rum, om människan "...ut ur sitt inre upprättar en relation till den andra människan". 2) Att lära känna varandra blir på det sättet inte något som sker i ett slag, utan är något vi erövrar allt eftersom. Förutsättningen är att båda två inlåter sig på en process, som stegvis ger insikt i den andres väsen. Man kan särskilja fyra steg på vägen till andra människor som kan karakteriseras på följande sätt:

  • I det första steget gäller det att möta den andre med den inre frågeställningen: Vem är du? Ett djupt, varmt intresse öppnar vägen för den andres väsen, som till en början visar sig mer i det yttre.
  • I det andra steget gäller det att i sitt inre återskapa bilden av den andres yttre, efter att noggrant ha iakttagit det. Om man arbetar på den uppgiften med total hängivenhet, utan inflytande av egna föreställningar eller omdömen, kan den andres inre väsen bli synligt.
  • Uppgiften i det tredje steget består i att föra samman den yttre och inre bilden. Man märker en klyfta mellan hur den andre visar sig utåt och hur han eller hon egentligen är sammansatt. Denna diskrepans far man kärleksfullt söka acceptera med hjälp av kunskapen om hans eller hennes egentliga väsen. I smärtan över den klyftan och i kampen med frågan vad jag ödesmässigt har med den andre att göra, kan en inre förvandling äga rum och ge impulsen till att man möts på ett helt nytt sätt.
  • Har man lyckats med de tre första stegen är det möjligt att i det fjärde steget få till stånd ett väsensmöte. Om jag låter mig beröras i mitt inre av dessa frågor, som gör ett människomöte till mitt eget ansvar och som leder till att jag måste genomgå smärtsamma förändringar hos mig själv, då vaknar jag upp för den andres väsen och det växer fram en förmåga hos mig att kommunicera. Det som tidigare visade sig splittrat kan då bli en helhet, de två kan mötas och förenas.

Mod och kraft till att utveckla förmågan till människomöten kan bara fås ur inre trygghet. En trygghet som dagens människa kan erövra genom att skola sig själv.

Människorna förr i tiden fick sin självkänsla, sin identitet, inte bara till skänks genom den gemenskap, som de genom ödet hade inkarnerats till, utan också genom den ostörda och omedvetet upplevda helheten av väsensleden. Det var en helhet som nu efter det att mänskligheten gått över tröskeln till den nya tiden, i allt större utsträckning faller sönder hos den moderna människan, och måste göra det för frihetens skull, den frihet som är en absolut förutsättning för medvetenhetssjälens utveckling. De egna krafterna som är bundna till den fysiska kroppen, den eteriska kroppen, astralkroppen och jaget kan bli medvetna självständiga krafter, först då de har upplevts åtskilda från varandra. Då är det den enskildes frihet att avgöra vilken av krafterna som ska bli den dominerande.

Enkelt uttryckt handlar det om huruvida den egna jagkraften ska gripa in och ordna i detta sönderfall eller om jaget ska underordna sig en av de andra krafterna.

Upplever jag mig själv skild från mina fysiska krafter, från mina livskrafter och från mina känslor och tankar, ja t o m från mig själv, då måste jag existensiellt kämpa så mycket för att uppleva jaget, att jag inte har någon möjlighet att verkligen öppna mig i mötet med en annan människa. Först när jag bemödar mig om att själv styra mitt förhållande till vart och ett av mina väsensled, kan jag utifrån denna centrerande kraft vända mig till den andra människan.

I boken "Hur uppnår man kunskap om högre världar?" (Bibliografi nr 10) beskriver Rudolf Steiner några betingelser för att uppöva en sådan centrering: det handlar om uppgiften att genomtränga alla våra väsensled med jagkraft och att leda dem fram till en ny helhet, en helhet som har sitt centrum i jaget. Rudolf Steiner beskriver sju betingelser för detta. De första fyra är relaterade till den fysiska kroppen, eterkroppen, astralkroppen och jaget:

  • För att återknyta medvetandet till den egna kroppen är det nödvändigt att lära sig njuta på rätt sätt. Det handlar inte här om njutandet som självändamål utan som motvikt till en föregående ansträngning. Jaget visar då omsorg och kärlek mot den kropp som låter det få vad det behöver för uppfriskning och rekreation. Därmed skapar jaget en sund, tillförlitlig grund för sina möjligheter att verka. Detta är ett njutande som stärker jagkraften, ett njutande som tjänar jaget. Varje njutande för njutningens egen skull visar alltså tydligt att man styrs enbart av det kroppsliga, vilket bara tjänar det kroppsliga.
  • För att återknyta medvetandet till de egna livskrafterna och medvetet gå in i de livssammanhang som ödet gett, måste vi kunna känna oss som "en del av helheten". Först då vi ställer oss i direkt relation till livet runt omkring, lär vi känna oss själva i de djupare skikten av vårt jag. Men jaget står allt mindre att finna inneslutet i oss själva, "innanför vår egen hud", utan är utbrett i vår omgivning. 3)

Novalis, som var invigd i inkarnationens lagar, uttrycker kärnan i detta faktum när han säger "Jag är du". Samma tanke ligger till grund för Kristus' ord, så ofta citerade, att de lätt mister sin kraft: "Älska din nästa såsom dig själv."

Så länge vi lever livet avskärmade, försjunkna i oss själva och bara upptagna av oss själva, avsnör vi oss från livets realitet och därmed från alla livskrafter. Det bevisas tydligt av ett vanligt symptom i vår tid, trötthetssyndromet, utbrändhet.

  • För att återknyta medvetandet till de själsliga krafterna i det egna tanke- och känslolivet, måste vi lära oss att se att våra tankar och fönimmelser tillhör samma verkighetsnivå som våra handlingar. Vi måste lära oss acceptera det faktum att en oriktig tanke har samma verkan i det själsliga området som ett vådaskott i det fysiska. Båda är precis lika destruktiva. Det är en insikt som måste väcka oss till att bära ansvaret för våra tankar och känslor.
  • För att återknyta medvetandet till det egna jaget, måste varje handling utföras med vaken hängivenhet och kärlek. Har jag handlat efter den allra bästa förmåga som vid en viss tidpunkt varit möjlig för mig, kan jag efteråt inte förebrå mig själv, utan har istället anledning att vara stolt över min handling. Jag har då gjort just det som jag måste göra. Har jag på det här sättet varit ett med min handling, då är andra mäniskors beröm eller klander inte längre något kriterium för värdet av min handling. När jag utförde handlingen kunde jag inte göra varken sämre eller bättre. I själva ögonblicket för handlingen uppnår jag självständighet och jagfrihet, om jag bara har mina innersta impulser som rättesnöre och står fri gentemot andras omdöme.

Rudolf Steiner visar med dessa riktlinjer hur människan idag kan erövra jagidentitet. Det är vägar som man bara kan följa efter att ha fattat ett fritt beslut ut ur en medveten viljeimpuls. I kampen för jagidentitet, som ständigt på nytt måste leda oss fram till en upplevelse av vanmakt, "den absoluta nollpunkten", först där kan vi vidga vår medvetenhet. Det är bara i den medvetna dagliga kampen som det finns hopp om att med nytt mod kunna gå in i människomöten och bryta upp från isolering och ensamhet till en gemenskap mellan självständiga och fria jag.

Just de områden som i vår tid nått en aldrig förr upplevd utvecklingsnivå - ekonomi, teknik, media - och som har ett avgörande inflytande på våra liv, verkar i hög grad avindiviualiserande och destruktivt på möten människor emellan. Den tekniska autismen, som leder ända till cybersex och inkluderar både inköp och bankaffärer via dator, måste snarast fa en motvikt, om vi inte vill förråda vårt människojag. Hur välsignelsebringande den tekniska utvecklingen än är på många områden av livet, kan den bara verka destruktiv på det sociala området och i uppfostran, ifall man inte medvetet sätter gränser för den. - Men vi kan också vara tacksamma för de här angreppen. De ger oss, inte minst genom sin destruktiva verkan, chansen att inse hur viktigt det är att vi vaknar upp inför uppgiften att utveckla individualiteten och att lära oss mötas som medmänniskor.


1) Rudolf Steiner: Hur kan mänskligheten återfinna Kristus? Bibliogmfi nrl87.
2) Rudolf Steiner: Vår tids själsliga nöd Hur kan den övervinnas? Föredrag den 10 oktober 1916, Bibliografi nr 168.
3) Se arum. I

Felicitas Vogt, född 1952 i Köln. Hon studerade teologi och sport och gick igenom Waldorflärarseminariet i Stuttgart. Från 1982 till 1994 var hon klasslärare i Waldorfskolan i Würzburg. Sedan 1994 är hon verksam som medarbetare av medicinska och pedagogiska sektionen i Goetheanum och sysslar med tidsaktuella frågor, biografifrågor och ungdomsfrågor på den antroposofiska människokunskapens grund. Sedan 1966 har hon övertagit ledningen av Föreningen för antroposofisk läkekonst i Bad Liebenzell.

Översättning september 1997 Elle-Kari Ernholm.

 


Jaerna Bridge - Järnabron     antroposofi.org