Kristensamfundet är en Rörelse för religiös förnyelse. Det vill verka genom ett förnyat gudstjänstliv, genom en i dag aktuell Kristusförkunnelse och genom vårdandet av individens förmåga och vilja till att förverkliga sitt livs mening.

Nytt gudstjänstliv
I Kristensamfundet lever ett synsätt som uppfattar Kristusgärningen som helt central både i jordeutvecklingen och i mänsklighetens historia. Samtidigt betraktas människan som kallad att träda in i den gärningens fullförande – att göra Guds vilja. Gudsviljans mål är människans fullkomnande i kärlek. Så är då människan kallad att verka för sin fullkomning tillsammans med Kristus. Av detta synsätt följer att gudstjänst till sitt innersta väsen är människovigning. Människa, sann och hel, kan man bli i och genom Kristusviljan.

Det nya gudstjänstlivet har som sitt centrala sakrament Människo vigningens handling. Denna nattvardsgudstjänst omges av sex andra sakrament samt kultiska handlingar för barn, härtill kommer också olika ritualer för begravning av barn respektive vuxna.

De sju sakramenten kan kortfattat beskrivas som högtidsögonblick i vilka Kristus välsignande krafter når sju olika områden i människolivet och därmed blir verksamma på jorden:

Dopet – barndomen
Konfirmationen – ungdomen
Människovigningens handling – förhållandet till det dagliga brödet och jorden
Bikten eller Kommunionsförberedelsen – hållningen gentemot det som varit och det som kommer
Sista smörjelsen – döendet.
Prästvigningen – tjänandet
Vigsel – livsgemenskapen mellan man och kvinna

Människovigningens handling
Människovigningens handling är ordnad i en fyrdelad enhet som består av: Evangeliets förkunnelse, offret, förvandlingen och föreningen. In i denna helhet fogas trosbekännelsen och ofta en kort predikan samt Fader vår. De kristna högtiderna under årsloppet kommer till uttryck dels genom de växlande färgerna på altarets och prästens dräkter och dels genom särskilda texter, årstidsböner. Dessa är ämnade att öppna det inre själsliga för en kosmisk-andlig dimension. Att åter aktualisera denna kosmiska sida av kristendomen är en del av Kristensamfundets uppgift. Inte bara människan utan hela skapelsen skall räddas undan dödens välde.

Vid första mötet med Människovigningens handling upplever många förvåning inför den bundna formen, som inte ger mycket utrymme för improvisation eller egna infall varken för präst eller församling. Detta är så mycket mer anmärkningsvärt som medlemmarna i Kristensamfundet har fullständig trosfrihet och prästerna – utom just gällande kulten – har en obegränsad lärofrihet. Men ett sakrament är en mänsklig handling i vilken Gud medverkar, eller omvänt en gudomlig handling i vilken människor medverkar.

Det är inte svårt att inse att den som bygger en fågelholk måste vara mycket noggrann, och veta exakt hur det ska vara för att de bevingade gästerna verkligen skall komma och ta sin boning i hans händers verk. Så är det också med verklig kult, den måste utföras på Andens villkor så långt det är möjligt. Då finns det inget utrymme för personligt tyckande eller subjektiva impulser. Först när egot träder åt sidan och ger plats åt Det högre, kan handlingen ske i Hans namn.

Kunskap om anden
Det är lätt att göra klart för sig att om fåglar vore något som vi inte kan veta något om, om de var osynliga, om de var något som vi bara kan tro på, då skulle holkbyggarkonsten aldrig kunna utvecklas av oss. Då skulle vi inte ens kunna veta om fåglar flyttar in i holkarna eller inte. Om Anden är något som man bara kan tro på men inte kan veta något om, skulle ingen förnyelse av gudstjänstformer kunna äga rum i den mening som här avses. Tillkomsten av Kristensamfundets ritualer förutsätter att människans kunskapskraft kan stegras till att omfatta det andliga. Många av civilisationens områden har i det 20:e århundradet mottagit insikter och impulser ur en ny kunskap om Anden. Så har även Kristensamfundets sakrala ordning i allt väsentligt förmedlats av Rudolf Steiner, Antroposofins grundare. När nu de nya gudstjänstformerna redan finns (jämför holkarna) är det inte lika svårt att erfara det gudomligas närvaro (jämför fåglarna), det kan nog de flesta bara de blir tillräckligt öppna och stilla, så att inte deras eget jag står i vägen med sina invanda och kärvunna meningar.

Syndens sjukdom och dess läkemedel
Människan kan inte kalla sig en sann människa på samma fullständiga sätt som till exempel en ros är en ros. Rosen är fullkomlig i sin art; den är vad den kan och skall vara. Människan däremot är långt ifrån det hon skulle kunna vara. Hon är ännu inte i fullt mått en mänsklig människa. Denna relativa ofullkomlighet låter sig emellertid inte förklaras med att den gudomliga skaparmakten skulle ha begåvat människan mindre rikligt. Tvärt om! Förutom ett koncentrat av allt det andra som finns fördelat i naturrikena omkring henne, har hon också utrustats med den högsta gåvan: ett självständigt, personligt jag. Men människans hela problematik hänger just samman med hennes jag, vars val på gott och ont har konsekvenser för hennes vidare utveckling. Så har andra avsikter än de gudomliga påverkat människotillblivelsen och förvrängt resultatet. Därmed har människolivet fått den prägling som gör att vi i hög grad förlorar vårt sanna väsen allt eftersom vi lämnar barndomens värld och rustar oss med egoismens kampmedel eller förlorar vår självkänsla i allmän maktlöshet. Denna prägling med alla dess konsekvenser av främlingskap inför Gud och varandra benämns i Människovigningens handling, ”syndens sjukdom”. Med denna syn på synden följer att motsatsen, det ”heliga”, återfår sitt drag av ”hel” och ”helande”, som ordet en gång måste ha haft. Att vara hel människa är att vara i sann och levande gemenskap med Gud och med människorna. Erfarenheten av Kristi läkedomsbringande kraft, om än bara som en förnimmelse, är central för Kristensamfundet. Därmed blir sakramenten till läkemedel i en djupare mening.

Biktens sakrament
Den förnyelse av mänskligheten som Kristusgärningen på Golgata inledde har redan fört med sig att den individuella människan kan ta ansvar för sitt eget liv och så småningom även utvecklas till att ta ansvar även för jordens liv. Omyndighetens tid är förbi. Förverkligandet av och respekten för det myndiga jaget är grundläggande element i det kristna livet. Härav följer att biktens funktion på livsvägen blir något mer än den traditionen vidmakthåller, och att dess form och innehåll också förvandlats. Det handlar inte längre om bekännelse och förlåtelse. I stället förs ett samtal som syftar till klarhet och söker möjligheterna för vägen framåt, – den väg på vilken Kristus kan hjälpa just den människan.

Det hela kan jämföras med den erfarenhet som så många människor gjort och som beskrivs i samband med nära-döden-upplevelser. I Kristi kärleksljus – inte domarstränghet – får livsinnehållet ett högre perspektiv än det vanliga självmedvetandet vant sig vid. Viljan till eget ansvar för sin tid på jorden bekräftas och förstärks. Efter samtalet följer därför en kort sakral akt i vilken människans jag konfronteras med sin höga bestämmelse: Att ge och ta emot kärlek.

Prästvigningen
Av det redan sagda framgår att Kristensamfundet inte räknar med ett allsmäktigt och allvist ingripande i världens gång och människornas liv. Kristus vill hjälpa och leda oss, vara vår Bror och Vän. Riktiga vänner kan man ge gåvor och be om tjänster. Men både gåvorna och tjänsterna måste stå i rimlig proportion till vänskapen. Vänskapen i sig måste vara mer värd än det som ges eller önskas, annars uppstår ofrihetens obehag.

Kristus behöver för att kunna ge stora gåvor tjänare och tjänarinnor som kan bes om stora tjänster – större än människan ännu kan utföra ur sin vänskap om den skall mätas med mått. Prästvigningen är Kristi eget sätt att höja ”tjänstegraden” bortom det individuella jagets mognad eller värdighet. Det förutsätter dock att individen själv ser kärleken till Kristus som sin viktigaste angelägenhet. Därför föregås prästvigningen av en edgång, som först och främst uttrycker just detta. Att ”tjänstegraden” höjs bortom individens egen förmåga betyder också att prästfunktionen inte alls har med personen att göra utan är något som han eller hon ikläds, och som får sitt synliga uttryck i de kultiska dräkter som alltid bärs, när ovan nämnda gudstjänster utförs.

Kristensamfundet utbildar sina egna präster vid sin fria högskola i Stuttgart. Utbildningen tar tre till fyra år och äger rum i ett mycket intensivt samspel mellan lärare och studenter.

Välkommen!
Alla gudstjänster är öppna för var och en som vill vara med även om det bara är för att se och höra. Men även ett mer aktivt deltagande som kan inkludera mottagandet av nattvarden är möjligt.

Bjarne Edberg, präst i Kristensamfundet

Adresser (Ring och kolla tiden för Handlingen/Gudstjänst.)
Upplandsgatan 48, 113 28 Stockholm. tel 08-33 29 60, 26 40 94.
Dr Forselius gata 12, 413 26 Göteborg. tel 031-20 18 95.
Gudstjänstokal vid Saltå, Järna.
Helgeandsgatan 8, Norrköping. tel o fax 011-12 75 09.

Dessutom hålls gudstjänster i:
Gamla Tingshuset, Fjugesta nära Örebro, och Rörum i Skåne. Post och information se Norrköping.
Delsbo och Umeå. Post och information se Järna.
Garpenberg nära Hedemora. Post och information se Stockholm.
Gotland, Gammelgarn/Davide. Information 08-261767, 0498-52195