Varför låter vi döpa våra barn?

   Många blir kanske förvånade över en sådan fråga. Kan den besvaras på ett meningsfullt sätt? Räcker det inte med att säga: i alla tider har det ju varit så att kristna har låtit döpa sina barn. Skall vi verkligen behöva göra oss tankar om detta?
   Den som nöjer sig med det, infogar sig helt okritiskt i det traditionella  religiösa livet.
   För andra duger inte ett svar som enbart stöder sig på en religiös tradition. Som medvetna människor i vår tid känner de sig föranlåtna att ifrågasätta allt, inte bara dopet utan också hela kristendomen, ja all religion överhuvud taget.
   Äger sådana människor en viss grad av ärlighet, säger de sig: vi förstår inte kristendomen och kan följaktligen inte inse, varför vi skall låta döpa våra barn. Om nu vederbörande handlar konsekvent efter vad de inser, eller också efter vad de inte inser, så avstår de från att låta döpa sina barn.
   En tredje grupp utgöres av dem, som varken nöjer sig med att okritiskt infoga sig i en religiös tradition eller med att enbart ”inte förstå”. De söker efter ett svar som kan tillfredsställa vetandet. Ett svar som gör det möjligt, att antingen på goda grunder avvisa dopet, eller att på lika goda grunder kunna acceptera det för sina barn.
   Till människor i denna tredje grupp, som har en öppen och frågande hållning, men som ännu inte har funnit något svar, vänder sig dessa utläggningar.
 

Vuxen- eller barndop?

   Om detta problem har man inom den kristna traditionen inte lyckats uppnå enighet. Och de olika inställningarna har givit upphov till en hel del utbrytningar och sektbildningar inom protestantismen.
   Reformationens män tog hänsyn till att barndop hade praktiserats alltsedan omkring 500-talet. Visserligen hade man inte längre någon inblick i de ursprungliga reala förhållandena, men man förfogade ändå på den tiden över de för barndopet nödvändiga argumenten och teorierna. Då uppträdde genast vederdöparna, som energiskt propagerade för vuxendopet och även praktiserade detta. De saknade inte heller argument. Det kom till de allra blodigaste konfrontationer. För att kunna förstå dessa stridigheter måste man se dem mot bakgrunden av dopets historiska utveckling.
   Dopet härstammar från förkristen tid och har att göra med, hur man överhuvud taget använde vatten som element i kultiska sammanhang – hedniska eller judiska. Ursprungligen omfattade det hela mysteriesammanhanget, som man kan se i Attismysterierna: guden sänktes ner i havet, ur vilket han efter det tredje dygnet åter uppstod. En syrisk dopritual från 400-talet anknyter ännu till denna sedvänja. Dopceremonin började på långfredagsmorgonen. Den som skulle döpas stängdes in i en krypta och blev under den tid ceremonin varade tre gånger helt och hållet neddoppad i vatten. Han fick lyssna till skildringar av den smärtsamma döden, helvetesfärden och uppståndelsen. På påskdagens morgon släpptes han ut och hälsades med ropet ”Krist är uppstånden”. Här hänger dopet ännu omedelbart ihop med död och uppståndelse.
   Senare blir dopet en del av mysteriet, den del som kallades ”katharsis” (rening). Nedsänkningen i vattnets element hade för den därtill förberedda själen en omedelbart renande verkan. Om förberedelse och dop (katharsis) hade genomförts på ett riktigt sätt, ledde detta själen till den upplevelse som man kallade ”upplysning”. De översinnliga erfarenheter som kom själen till del i upplysningen fann sitt uttryck i ”bekännelsen”.
   På detta sätt förrättade också Johannes Döparen sitt dop. Han förberedde människorna genom undervisning och fullföljde sedan dopet genom att doppa ner dem som skulle döpas i Jordan. Detta hade en dubbel verkan: inblick i de mänskliga svagheterna, som fick sitt uttryck i syndabekännelsen, samt inblick i de gudomliga världarna. Den döpte upplevde det som Johannes hade förkunnat, och kunde sedan som egen erfarenhet formulera gudsbekännelsen: himmelriket är nära.
   Kristendomen (redan Jesu lärjungar, se Joh. 3: 22 - 30) övertog dopet i den utformning som det fått hos Johannes. Den som skulle döpas förbereddes genom undervisning. Sedan doppades han ner. Han gjorde därigenom översinnliga erfarenheter. Dessa formulerades sedan i ”bekännelsen”. (Det finns tillräckligt med historiska dokument, som kan bekräfta riktigheten av denna uppfattning.)
   På 300-talet ändrades detta helt och hållet. Själen förlorade mer och mer förmågan att göra översinnliga erfarenheter. Detta hade konsekvenser även för dopet. Den som ville bli kristen, antingen han nu konverterade från hedendomen eller judendomen, förbereddes så som det hade varit vanligt. Men sedan måste han lära sig, vad han hade att uttala som bekännelse. Den som nu avlade bekännelse talade inte längre ur egen erfarenhet, utan upprepade bara det, som hans lärare hade bibringat honom.
 
   Därmed förlorade dopet mer och mer sin ursprungliga betydelse och antog efterhand alltmer en symbolisk karaktär. Under samma tid upphöjdes kristendomen till statsreligion, vilket hedningar och judar måste foga sig i. Det fanns nu ingenting som hindrade barndop, varken i medvetandet eller genom kristendomens sociala ställning i samhället. Denna process nådde sin höjdpunkt under 500-talet. Barndopet blev en realitet.
   Eftersom de bevarade ritualerna räknade med vuxna, fick man svårigheter, när dessa skulle tillämpas på barn. Detta löste man inom katolicismen t. ex. genom att faddern fick svara på frågan om barnet ville bli döpt, att den vuxne fick avlägga bekännelse i barnets ställe och för dess räkning avsvärja sig allt inflytande från djävulen o.s.v.
   Reformationens män gick ett steg längre genom att förkorta dopritualerna, så att de skulle kunna användas för barndop.
   Under tiden hade emellertid människornas själsförfattning ändrats, så att ingen längre ville avlägga en bekännelse, som han själv inte genom personlig övertygelse stod bakom, utan bara fått lära sig som en utantilläxa. Därigenom uppstod kravet att människan först skulle ha uppnått myndig ålder för att kunna döpas, ty innan dess kunde hon omöjligt ha en egen, självständig religiös övertygelse.(1) Ett sådant krav var visserligen helt berättigat med hänsyn till tidens fordringar, men det missförstod fullständigt bekännelsens ursprungliga karaktär, som stödde sig på översinnlig erfarenhet, däremot inte på personligt förvärvad intellektuell övertygelse.
   I själva verket förlade därmed vederdöparna problemet med den personliga bekännelsen till dopsakramentets område i stället för att behandla det i samband med konfirmationen, där det inom protestantismen ännu idag spelar en betydelsefull roll.
   En dopritual som helt och hållet är anpassat till barnets väsen har hittills inte existerat inom kristenheten.
 

Om meningen med barndopet

   Med människor som inte vill eller kan fatta meningen med kristendomen bör man inte inlåta sig i strid. Man måste respektera deras åsikt och hållning, även om man inte kan dela den.
   Om det verkar meningsfullt att döpa barn beror helt på vilken bild man kan göra sig av Kristus´ verksamhet och vilken uppfattning man i detta sammanhang förmår bilda sig om människan. Kristensamfundet bygger på Kristi död och uppståndelse som en inom den jordiska historiska utvecklingen fullbordad offerhandling.
   Det ser då nödvändigtvis även människan som ett sinnligt-översinnligt, andligt-själsligt väsen. Med detta som förutsättning erkänner Kristensamfundet barndopet som ett historiskt givet faktum. Den dopritual, som Kristensamfundet förvaltar, är helt anpassat till barnets väsen.
   Den som i människan endast ser ett väsen, som genom födelsen enbart utvecklas ur arvets krafter och betraktar själen som någonting, som bubblar fram ur kroppen, har en människobild, där varken Kristus eller det av honom instiftade dopet (Markus 16) får någon plats. Om detta bör man inte göra sig några illusioner.
   Förmår man emellertid tränga fram till åskådningen – vilket nuförtiden absolut är möjligt (2) – att själen existerar redan före födelsen och då lever i en rent själsligt-andlig tillvaro, från vilken den i och med födelsen lösgör sig och förbinder sig med den kropp, som ur arvet erbjuds henne av hennes föräldrapar, ja då kan man också förstå meningen med dopet.
   Novalis uttrycker detta på det för honom så karakteristiska, lapidariska sättet: ”När en människa föds, dör en ande.” Så betraktat utgör födelsen en dödsprocess. Men det är den också ur en annan synpunkt. Själen som lever i en rent andlig tillvaro före födelsen existerar där oberörd av döden. Den beträder dess rike först i det ögonblick, som den förbinder sig med den kropp, som genom föräldrarna erbjuds den ur arvströmmen. Så skänker föräldrarna barnet egentligen inte livet utan döden. Ty genom födelsen beträder barnet det rike i vilket döden härskar, och som särskilt i vår kultur så allsmäktigt tycks råda på jorden.
   Vad är ur denna aspekt avsikten med det kristliga dopet? Det vill förbinda själen med det väsen, som gått genom döden och övervunnit denna genom uppståndelsen. Detta är helt i överensstämmelse med aposteln Paulus uppfattning: ”Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i hans död? Genom dopet har vi alltså dött och lagts i graven med honom. Meningen med detta är, att, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns ljusmakt, också vi må leva vidare med förnyade livskrafter.” (Rom. 6: 3 – 4 )
   Var är då de krafter verksamma, som har brutit dödens allmakt genom offerdöd och uppståndelse? I den kristliga församlingen, d.v.s. i den krets av människor som genom kommunionen lever i den sakramentala strömmen av död och uppståndelse. Där är de krafter verksamma, som kan övervinna döden. Därför bör också dopet förrättas i kretsen av församlingsmedlemmar, som substantiellt är förbundet med detta, och endast undantagsvis, när speciella skäl därtill föreligger, i hemmet.

    Dopet leder således den nyföddes själ in i Kristi Jesus församling. Då är det inte fråga om någon bekännelse, varken vad beträffar översinnliga erfarenheter, eller ännu mindre vad beträffar personlig övertygelse, utan ett objektivt inlemmande av den själ, som nyligen beträtt det rike, där döden härskar, in i området av dödsbesegrande krafter. (3) Man skulle kunna kalla det för en inkarnationshjälp. Detta uttryck karakteriserar visserligen inte dopets innersta väsen utan endast en följdföreteelse.
   Endast under dessa förutsättningar har barndopet en mening – som då emellertid är av allra största betydelse. Och man kan få känna sig i överensstämmelse med aposteln Paulus, som har betraktat Kristi uppståndelse som det centrala i kristendomen.
   Den som alltså känner till död och uppståndelse och dess fortsatta verkan inom mänsklighetsutvecklingen genom altarsakramentet, kan också veta varför han döper sina barn, som från den andliga världen stigit ner på jorden. Så övervinnes såväl tradition som icke-vetande genom kunskapen om Kristus som den, vilken har besegrat döden och förmår rädda människan som andligt-själsligt väsen.
 

Hur förrättas dopet i Kristensamfundet?
 
Dopakten omges av en annan färgskala än den, man är van vid från övriga kultiska sammanhang. I stället för en svart talar, bär prästen en mörkviolett sådan och över den en vit korskjorta med en likaledes mörkviolett stola. Ett litet bord är iordningställt, på vilket ligger en större blå duk och däröver en mindre röd. Också dessa färger visar hän på livs-döds-problematiken, som har sin spegelbild i människans blod. På bordet står tre skålar. De innehåller vatten, salt och aska. Föräldrarna och faddrarna intar sina platser framför dopbordet, de anhöriga och församlingen bakom dem.
   Själva ceremonin består av bön och, som vid varje sakrament, ett bestämt händelseförlopp. Detta kan till sitt innehåll beskrivas som: förberedelse – det egentliga dopet – och en tillbakablick, som avslutas med ”Fader vår”.
   Förberedda blir: prästen – dopförsamlingen – faddrarna.
   Det egentliga dopet innehåller tre element, som finns med vid varje kristligt dop: namngivning – beröring med substans (inte bara vatten, utan också salt och aska) – välsignelse i treenighetens namn. Detta är det, som gör också ett nöddop giltigt: ”Jag döper dig ... i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn” – och därvid beröring med vatten.
   Avslutningen inpräglar i minnet det som har skett och uttrycker viljan att barnet i dopaktens mening skall få ledning och näring för sitt själsligt-andliga väsen.
   Därmed har ramen för handlingen skisserats.
 

Hur kan man förstå denna ”vigningshandling”?
 
Det latinska ordet ”sacramentum” motsvarar det grekiska uttrycket ”mysterion”. På svenska finns det ingen mera träffande översättning än ”vigningshandling”. Detta ord hänvisar framför allt till, att det här inte är fråga om någon undervisning eller lära utan i stället om ett viljeartat händelseförlopp. Misstaget att betrakta sakramenten som en förmedling av innehållet i en viss lära är känslomässigt mycket utbrett, men missar helt den inre karaktären av detta begrepp. Sakramenten är i stället uttryck för gudomlig vilja. Och religion består endast i att hängivet infoga sin egen vilja i denna gudomliga vilja.
   Det betyder nu inte, att människan blint skall ge sig hän med sin vilja. Nej, hon skall med användande av allt sitt omdöme och allt sitt förstånd lära sig att handla i samklang med den gudomliga världen. Endast på detta sätt kan hon bevara sin frihet. Det blir emellertid bara möjligt, om hon inte i första hand riktar uppmärksamheten på sakramentets vishetsfulla innehåll (som ju också existerar!) utan i stället skärper blicken för det i sakramentet rådande viljebetonade elementet. Viljan uttrycker sig emellertid främst i ”handlingens gång”, i den dramatiska uppbyggnaden, i själva kompositionen.
   Därför inskränker sig också denna framställning till ”handlingens gång”: förberedelse i tre steg - dopakt i tre steg -  efterberedelse (om detta uttryck tillåtes). Den som förmår följa handlingen med en av förståndet genomlyst vilja, kan på rätt sätt närvara vid ett dop.
   Det bidrag till förståelsen av dopets sakrament, som här skall ges, har bara till syfte att underlätta för den mänskliga viljan att insiktsfullt förena sig med den gudomliga viljan.
   Prästen förbereder sig för dopet genom att höja sin själsblick till de krafter, som i vidaste bemärkelse verkar i världen och i mänskligt samliv, för att, förenad och förbunden med dessa krafter, kunna leda människosjälen från dess förutvarande liv i den andliga världen in i den jordiska gemenskapen.
   Dopförsamlingen måste vara förberedd att på rätt sätt välkomna den själ, som nyligen levt i ren själstillvaro (man kunde också säga ”i salighet”) till den mänskliga, jordiska gemenskapen. Denna utgör ju det käril, som konkret innehåller uppståndelsekrafterna, med vilka själen skall förenas. Därtill hör en klar uppfattning av människosjälens väsen.

   Den har förbundit sig med kroppen. Vilken andel naturen har i den mänskliga kroppen visar sig vid döden. Naturen förmår inte att bygga upp och underhålla kroppen. Den kan bara förstöra den. För att bevara kroppen intakt behövs gudomliga krafter, som räddar den från naturens förstörande inflytande.
   Själen är ett barn av ”Världsordet”. Så som stjärnhimlen omsluter hela mänskligheten som periferi, och det enskilda människoödet framträder som en tidsmässigt begränsad del av denna stora helhet, så upptar Kristus som medelpunkt (Jag Är) alla människosjälar i sig. Kristus som ”Världsordet”
bär alla enskilda människonamn i sig; han är ”namnet över alla namn”. Och den enskildes namn utgör bara en del av detta mänsklighetsnamn. Själens ursprung i det gudomliga Världsordet och det namn, som den bär i jordetillvaron, hör på det intimaste sätt ihop. Därför ställer namngivningen av barnet föräldrarna inför en ansvarsfull uppgift.
   Att själen inte kommer ner till jorden utan en bestämd uppgift ,att hon skall vittna om sitt andliga ursprung, samt att hon har en konkret, individuell andlig målsättning, det är det tredje som dopförsamlingen bör vara medveten om. Är detta så onödigt? Förhåller det sig inte så, att många människor är på jakt efter en uppgift utan att kunna finna det de söker och därför upplever livet som meningslöst? Dopet hänvisar till själens ursprung och målsättning i anden.
   Som ”väktare”, vilka själva påtagit sig denna uppgift, tilltalas faddrarna. Vem tänker väl inte då på skyddsängeln, det väsen som är en följeslagare till varje barnasjäl? Han råder i det översinnliga och verkar från denna sfär in i jordelivet. Faddrarna representerar honom i den jordiska sinnevärlden. De övertar uppgiften att sörja för att barnet uppfostras i dopets andemening och får växa upp i Kristi Jesus församling.
   Det är fortfarande mycket vanligt att välja faddrar ur kretsen av anförvanter. Detta motsvarar emellertid den gamla judiska uppfattningen, som lägger huvudvikten vid den gemenskap, som bildas genom de blodsbundna arvskrafterna. En sedvänja som var helt berättigad i gamla tider gör sig här gällande. Men kristendomen fortsätter inte kontinuerligt det som grundläggs i och med konception och födelse. Till detta naturgivna element fogas något som omedelbart har sitt ursprung i en allmänmänsklig, andlig impuls. Till släktfrändskapen fogas ”valfrändskap”, som Goethe så riktigt uttrycker det. Den naturliga födelsen blir endast ett förstadium till ”pånyttfödelsen” (i Nikodemussamtalets mening; se Joh. 3: 1-21).Till dödskrafterna fogar sig uppståndelsekrafterna.
   Den gamla östliga kyrkan var ännu öppen för fadderskapets djupare betydelse. Den som stått fadder tillsammans med någon annan betraktades som släkting till denne, och de regler som gällde för det blodsbundna arvet tillämpades på gemensamma faddrar och deras barn.
   Det centrala i dopakten är namngivningen i förbindelse med substansen och välsignelsen i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn (Treenigheten).
   Namngivningen som uttryck för individens innersta väsen uppstår genom mötet med Kristus. Detta skildras i Johannesevangeliets 1: a kapitel.  Andreas för sin bror Simon till Kristus. Denne säger till honom: ”Du är Simon, Johannes son (det är hans borgerliga namn). Du skall heta Kefas d.v.s. Petrus, klippa.” Så uppstår namnet, som uttryck för individens innersta väsen i mötet med Kristus.
   Substanserna i sin trefaldiga samverkan får sin förklaring i ritualtexten. För att underlätta förståelsen ges här några korta hänvisningar.
   Salt äger i den fysiska världen en konserverande kraft. Vill man bevara något från att förstöras så saltar man in det. Samma konserverande kraft, som verkar i det materiella, finns också i själsvärlden. Glömska är här det som verkar upplösande, nedbrytande. Minne, erinringskraft, det som präglar in i minnet, vad som en gång har hänt, är själens konserverande, konsoliderande, bevarande kraft.
   Om denna kraft utvecklas ensidigt, så leder det till att själen förstelnar, d.v.s. en sådan själ vill inte förändras utan bara leva i det som en gång var. Det går för den, som det gick för Lots hustru, som på grund av detta blev till en saltstod. I tärningens kristallisationsform visar sig denna kraft i sin högsta formfulländning.
   Jämfört med detta är aska det mest formlösa som finns. Den har inte längre någon struktur. En sådan brist på struktur, en sådan inre rörlighet, behöver emellertid anden, när den vill gripa in i jordiska förhållanden. Skall materien kunna foga sig efter andens bild måste den vara kaotisk. Alltför utpräglad form utesluter ingripande av anden, emedan den redan är färdigutvecklad. Så tjänar aska som en symbol för det område inom det jordiska, som är öppet för en framtida utveckling.
   Mellan dessa båda krafter står vattnet. Det förmår lösa upp den fasta formen – salt i vatten. Den förmår skänka askan sin egen formkraft – droppen, den elastiska klotformen.
   Dessa tre krafter är lika verksamma inom människans kroppsliga som inom det själsliga området. Saltets formgivande krafter kulminerar på det kroppsliga området i sklerosen – endast döden kan lösa upp de för starkt verkande formande krafterna. Detta motsvarar på själslivets område människor, som lever helt i det förgångna, som är så förstelnade att de inte längre är öppna för framtiden. Så finns det andra, som aldrig låter det förgångna inverka på sig, som ständigt sätter sig nya mål och som därigenom lever i en ständig förbränningsprocess. Den tredje kraften utjämnar dessa ytterligheter såväl på det kroppsliga som på det själsliga området.
   Välsignelsen i treenighetens namn uttalas på ett sätt som måhända ännu känns ovant för oss, men som ändå motsvarar en rätt förstådd kristlig tradition.
   I återblicken ser man tillbaka på det som har förrättats. Man skulle också kunna säga: saltets kraft tas i anspråk. Därav uppstår följder för framtiden: askans kraft tas i anspråk. Målet är: att bereda den själ, som nyss lämnat den rena själstillvaron och förbundit sig med en dödlig, jordisk kropp vidare utvecklingsmöjligheter i den mening, som ligger i detta dop.
   Detta kräver dopritualen – inte Kristensamfundet som kyrklig institution.
 

Slutsatser

   De framgår omedelbart ur den föregående framställningen. Eftersom Kristus till sitt väsen inte bara är bärare av uppståndelsekrafter utan också av läkedomsbringande krafter, visar det sig gång på gång att barn, som skulle döpas, och i vars utveckling man kunnat konstatera vissa svårigheter, efter dopet uppvisat en avsevärd förbättring. Kristi läkedomsbringande kraft gör sig här gällande.
   Fastän det förhåller sig på det viset, får man inte betrakta dopet som en magisk förrättning, som i egenskap av ”opus operatum” under alla förhållanden skulle visa sig vara verksam. Tvärtom – det kräver något av föräldrar, faddrar och församling. Det är ett utsäde, som måste vårdas för att kunna gro och mogna. Detta sker med hjälp av söndagshandlingen för barn och genom den religionsundervisning som ges i församlingen. Hela den med dopet inledda religiösa livsprocessen får sin avslutning först i och med konfirmationen.
   Så borde egentligen bara den ta dopets sakrament i anspråk för sina barn, som är villig att ta på sig de konsekvenser, som denna handling för med sig.

(1) En särställning intar de grupper, som gör det, som ”bekännelsen” betyder för dem,  nämligen ”kallelse”, ”frälsning”, ”pånyttfödelse” till en förutsättning för dopet .Även de missförstår dopets ursprungliga väsen, som hade ”bekännelsen” i betydelsen ”pånyttfödelse” som resultat och inte som en förutsättning.

(2) exempelvis med hjälp av den av Rudolf Steiner inaugurerade antroposofin.

(3) Ju tidigare dopet äger rum, dess mindre är förbindelsen med dödskrafterna, och desto mer ostört kan Kristuskraften verka in. Därför är det bra, om dopet sker så tidigt som möjligt efter födelsen.