Rudolf Steiner

Kalender
1912/13

Själskalender

Originalets titel

Rudolf Steiner
Kalender 1912/13
Seelenkalender

  Översättning av Jan Nilsson.

Intentionen av Rudolf Steiner till Kalenderdelen.
Ej ännu utgiven på svenska.

Förord till första utgåva av Själskalendern, Rudolf Steiner.

Förord till andra utgåva av Själskalendern, Rudolf Steiner.

Själskalenderns komposition, Jan Nilsson.

Synpunkter på dateringen, Jan Nilsson.

Utjämningsspråk, Jan Nilsson.

Veckospråk av Rudolf Steiner.

 
Översättning till svenska samt kommentarerna:
"Själskalenderns komposition",
"Synpunkter på dateringen" och
"Något om översättningen från tyska till svenska"
är gjorda av Jan Nilsson, 2000.

Intentionen

Tiden upplevs genom förändring av företeelserna i världen. Denna förändring förbinder det nya med det gamla. På dag följer natt, sedan kommer åter en ny dag. Den nya dagen låter inte utan vidare det som har varit uppstå på nytt ur tillvarons modersköte, men den upprepar den föregående dagen i sin inre karaktär.

I nattens dunkel lyser månen med sitt återsken. Under fjorton dagar tilltar den i storlek och därmed i ljusstyrka, sedan avtar den i motsvarande grad. Också detta sker i ständig upprepning, som bevarar det gamla in i det nya.

Ur jorden lockar solens kraft fram växtligheten. Den breder ut sig, vissnar bort och drar sig tillbaka in i något osynligt alldeles som dagsljuset gör, när det blir kväll, eller som månljuset gör vid växlingen från fullmåne till nymåne. Den uppstår så på nytt, åter bevarande det gamla in i det nya.

Inför denna sig förvandlande och i förvandlingen förblivande världsutvecklingen står människan. Detta kommer till uttryck i beräkningen av tiden, så som den ligger till grund för kalendern hos olika folkslag.

I stjärnornas olika konstellationer uppenbarar sig denna upprepning av den gamla in i det nya på det mest karakteristiska sätt. Konstellationerna uppträder så, att de nya ständigt liknar de gamla, men aldrig är helt identiska. Människan kan uttrycka vad hon upplever vid en viss tidpunkt genom att hänvisa till dessa konstella-tioner. Elementärt sker detta t ex när hon, då hon vaknar på morgonen säger: "nu går solen upp". I själva verket ligger sådana konstellationer till grund för all beräkning av den konventionella tiden. Känslan av vårens ankomst kan komma till uttryck i orden: solen visar sig för människans blick i en viss riktning, och när hon vänder blicken i denna riktning finns där också den ena eller andra stjärnbilden.

Liksom ett bestämt skrifttecken betecknar ett mänskligt språkljud, så kan en viss konstellation bli till ett skrivtecken för den mänskliga upplevelsen vid en viss tidpunkt. Låt oss kasta en blick på en av sidorna i följande kalender! Tag t ex en viss dag i maj och jämför den sedan med en annan dag i augusti! Den helhetsupplevelse som människan har i sin samvaro med världsutvecklingen under dessa två dagar är helt olika varandra. Denna olikhet kan uttryckas t ex genom att hon hänvisar till solens ställning i en viss stjärnbild inom zodiaken, liksom ett skrivtecken hör samman med ett visst språkljud. I kalendrarna hos olika folk under skilda tidsepoker finner man solens ställning i förhållande till en stjärnbild i zodiaken vid en viss tidpunkt symboliskt uttryckt i ett tecken. Att solen en viss dag befinner sig t ex i fiskarnas stjärnbild betyder, att om man på denna dag vid en bestämd tidpunkt riktar sin blick mot solen, faller denna samtidigt på fiskarnas stjärnbild. Väljer man nu ut karakteristiska konstellationer, får man vid upprepningen av dessa en grundval för tidsindelningen.

I följande datering kommer genom de olika månads-bilderna det faktum till symboliskt uttryck att, om man vid soluppgången riktar sin blick mot solen, denna samtidigt faller på en viss stjärnbild. Under årets gång ändrar sig detta förhållande så, att zodiakens samtliga tolv stjärntecken kommer i betraktande.

I ungefär en månads tid uppehåller sig solen i vart och ett av dessa stjärntecken. När ett helt år har gått till ända upprepar sig approximativt samma konstellationer som föregående år. Beteckningen "approximativt" är berättigad, eftersom under tidens gång en långsam förskjutning av konstellationerna äger rum. Vid vårdag-jämningen i mars stod t ex för många sekler sedan solen i vädurens stjärntecken, medan den numera vid denna tidpunkt står i fiskarnas.

I denna kalender uttrycks solens ställning i de olika stjärnbilderna inte genom de konventionella symbolerna för djurkretsens stjärnbilder, i stället har försöket gjorts att fånga den upplevelse, som själen kan ha vid soluppgången under de olika månaderna i en karakteristisk bild. Så finner man i dessa månadsbilder uttryck för själsupplevelser, vilka en modern människa kan ha, vilken lever sig in i den makrokosmiska skrift, som uttrycks genom solens olika konstellationer. Liksom man kan beskriva den elementära upplevelsen: "jag känner hur nattens mörker viker för ljuset" genom orden: "solen går upp", så skulle den mera komplicerade själsupplevelsen: "jag känner vårlikt, hur jorden förbereder sig för ny växtlighet, samt hur solens kraft tilltar i styrka", kunna finna sitt uttryck i orden: "den uppåtgående solen kan ses i riktningen av fiskarnas stjärntecken". Och detta förhållande mellan en själsupplevelse och en kosmisk tilldragelse har sinnebildligt kommit till uttryck i denna kalenders månadsbilder. Om man känner detta medupplevande med världsutvecklingen genom de olika månadsbilderna, så som man vid ett skrivtecken omedelbart förnimmer motsvarande språkljud, då skall man på riktigt sätt kunna förstå innebörden av dessa bilder. Därvid har mindre vikt lagts vid abstrakta astronomiska förhållanden.

I de bilder som fogats till de bestämda dagarna har även månens liknande konstellationer med solen karakteriserats.

Utgångspunkten för fastställandet av ett visst årtal väljs alltid på grundval av en händelse, som för en viss del av mänskligheten upplevs ha central betydelse. Så t ex utgår judarna i sin tideräkning från den tidpunkt, som de betecknar som "världens skapelse", de kristna utgår från "Jesu födelse". I denna kalender är utgångspunkten år 33 - 34 i den kristna tideräkningen. Därvid tas det datum till utgångspunkt, som har betydelse för hela mänskligheten oavsett skillnad i ras- nationstillhörighet o.s.v. Till grund för detta ligger "andevetenskapens" antagande, att detta datum utgör den tidpunkt, då i mänsklighetsutvecklingen de krafter inträder, som gör det möjligt för människans jag att i sitt eget föreställningsliv fatta sig självt och därigenom självmedvetet reglera sitt förhållande till omgivningen.

Före denna tidpunkt behövde människan för att kunna fatta sig själv och sitt förhållande till omvärlden sådana föreställningar, som hämtats från den yttre sinnesvarseblivningen. En förberedelse utgör å ena sidan den gamla hebreiska kulturen, som helt utan bilder utvecklade kunskapen om "gud i det inre", å andra sidan den grekiska kulturen, vilken såväl genom sina konstnärer som filosofer genomförde denna förberedelse, därigenom att den genom konsten gav människan en uppfattning om sig själv som jordevarelse och i sin filosofi, inte genom yttre bilder, men i rena begrepp karakteriserade henne som en tänkande varelse med en självständig, medveten innervärld. (Thales till Aristoteles).

Den kristliga konfessionen gav uttryck för upplevelsen av denna avgörande händelse i mänsklighetsutvecklingen i samband med "Kristi död och uppståndelse" samt "Mysteriet på Golgata". Från denna händelse har årtalen i denna kalender tagit sin utgångspunkt, och i anslutning därtill har minnesdagen därav betecknats som år 1. Om detta är berättigat gentemot det vanliga betraktelsesättet med nyårsdagen den 1:a januari kan det naturligtvis råda olika meningar om.

De olika minnesdagarna eftersträvar ingen fullständighet. De har försetts med dessa namn för att kunna vara till hjälp för den, som har intresse av att följa mänsklighetens utvecklingsgång genom historien.

Själskalender

Förord till första utgåvan 1912/13

Människan känner sig förbunden med världen och dess förvandling i tiden. I sitt eget väsen finner hon avbilden av världens urbild. Men denna avbild är inte en pedantisk efterhärmning av urbilden. Det som den stora världen uppenbarar under tidens lopp motsvaras av ett pendelslag i människans väsen som inte är bundet till tiden. Människan kan i stället känna, att den del av hennes väsen, som ger sig hän åt sinnena och deras varseblivningar motsvarar den ljus- och värmegenomträngda sommarnaturen. Att vara helt hos sig själv, att leva i den egna tanke och viljevärlden kan hon förnimma som vintertillvaro. Så blir hos henne förmågan att växla mellan utåtriktad och inåtvänd verksamhet det, som i naturen under tidens gång uppenbarar sig som växlingen mellan sommar och vinter. Men stora hemligheter i tillvaron kan gå upp för henne, om hon kan bringa sin icke tidsbundna förmåga till växling mellan varseblivningsvärld och tankevärld i överensstämmelse med naturens rytmiska förändringar i tidens lopp. Så blir året till en urbild för mänsklig själsverksamhet och därmed till en fruktbar källa för äkta självkännedom. I den här presenterade kalendern för själen kommer till uttryck, hur människoanden genom den egna själens upplevelser vecka för vecka stämnings mässigt svarar på de växlande intrycken från naturen under årets gång.

En självkännedom på känslans område avses. Denna självkännedom på känslans område kan med hjälp av de här karakteriserade veckospråken upplevas som själskvalitéer, vilka uppenbarar sig i tidsströmmen. Uttryckligen skall påpekas, att detta är menat som en möjlig väg till självkännedom. Inga föreskrifter efter pedantiskt teosofiskt mönster skall här ges, men det skall i stället hänvisas till möjligheten för själen att få vara i levande, skapande verksamhet. Allt som ges till människans själ antar en individuell karaktär. Men just därför skall varje själ kunna finna sitt individuella förhållande till den här givna vägen. Det vore enkelt att säga: Så som här anvisas skall själen meditera, om hon vill förvärva sig en viss självkännedom. Det sägs nu inte, eftersom varje människas personliga väg skall leda henne till att hon helt fritt kan hämta sig impulser från något givet, inte att hon pedantiskt skall hålla sig till en viss "kunskapsväg".

Förord till andra utgåvan 1918/19

Årsloppet har sitt eget liv. Människosjälen kan förnimma detta liv i sig. Låter hon det verka på sig, som från världsalltet genom årets gång talar annorlunda från den ena veckan till den andra, då skall hon genom ett sådant medupplevande först riktigt kunna finna sig själv. Hon känner då krafter växa inom sig, som skänker henne styrka inifrån. Hon märker, att sådana krafter vill väckas inom henne, som låter henne ta del av meningen i tillvaron, sådan den utspelar sig i tidens gång. Hon blir därigenom varse de fina men betydelsefulla förbindelselänkar som existerar mellan henne och den värld som hon föds in i.

I denna kalender finns för varje vecka under året nedtecknat ett sådant språk, som låter själen meduppleva vad som under just denna vecka tilldrar sig som en del av hela årsloppet. Vad som då klingar i själen, när den förenar sig med detta liv skall uttryckas i dessa språk. En sund "inlevelse" i naturens gång är avsedd och en därur framsprungen kraftfull "självkänsla", i det man antagit, att ett medupplevande av världsförloppen sådant det beskrivs i dessa språk är någonting som själen kan ha behov av, om hon på riktigt sätt vill förstå sig själv.

Själskalenderns komposition

Till grund för själskalenderspråkens innehåll och fördelning ligger en dubbel polaritet. Den första polariteten gäller de själsförmågor, som Rudolf Steiner i företalet till första utgåvan 1912/13 beskriver som själens sommar- resp. vintertillvaro med följande ord: "Människan kan känna, att den del av hennes väsen, som ger sig hän åt sinnena och deras varseblivningar motsvarar den ljus- och värmegenomträngda sommarnaturen. Att vara helt hos sig själv, att leva i den egna tanke och viljevärlden kan hon förnimma som vintertillvaro." (Se Fig. 1)

fig1-100.jpg - 3264 Bytes
FIG 1
Klicka för större bild

Denna "lodräta" polaritet innebär, att varje veckospråk på sommarhalvan av året har sin morsvarighet i vinterhalvan (nr 1 hör ihop med nr 52; nr 2 med 51 o.s.v.) Detta kommer också mycket tydligt till uttryck i veckospråkens formuleringar och går därför relativt lätt att upptäcka.

Den andra, "vågräta" polariteten, som gäller motsatsen mellan vårdagjämningen och höstdagjämningen med deras korresponderande högtider påsk och Mikaeli, hör också samman med en polaritet i själslivet, nämligen den, mellan tanke- och viljeaktivitet. Mellan båda ligger känslans område som en utjämnande och harmoniserande kraft. (Se Fig. 2)

fig2-82.jpg - 2431 Bytes
FIG 2

Denna polaritet gäller såväl för själslivets mera extroverta verksamhet ("sommartillvaron") som för dess mera introverta ("vintertillvaron"). Vi får nu andra samhörighetsförhållanden: språk nr 1 hör ihop med språk nr 26; nr 2 med 25 o.s.v.

Av detta framgår, att, då man tar hänsyn till denna dubbla polaritet, språken kan ordnas i tretton stycken "rektanglar", där varje rektangel utgör en grupp av fyra samhöriga språk. (Se Fig. 3)

fig3-100.jpg - 3292 Bytes
FIG 3

Själskalenderns veckospråk kan också grupperas i form av en dubbel lemniskata. I centrum ( mötespunkten mellan de fyra slingorna) kommer då språken nr 7, 20, 33 och 46, "kvadraten" eller "den hotade jämviktens rektangel". (Se Fig. 4):

fig4-100.jpg - 2524 Bytes
FIG 4

Synpunkter på dateringen

Eftersom olika år från påsk till påsk har ett varierande antal veckor (det kan skifta från 50 till 54 veckor) uppstår frågan, hur Rudolf Steiners originaldatering av veckospråken skall relateras till den aktuella situationen.

När det hänvisas till Rudolf Steiners originaldatering, bör man känna till, att den föreligger i två olika versioner, en för utgåvan 1912/13 och en annan för utgåvan 1918/19. Genom att jämföra dessa dateringar kan man lära sig en hel del om hur Rudolf Steiner själv behandlade problemet med veckospråkens datering.

Ser vi först på dateringen i den första utgåvan (1912/13) kan vi konstatera, att samtliga veckor är daterade med början söndag och avslutning lördag. Ett undantag finns: språk nr 11, som innehåller 8 dagar (16 - 23 juni) och som leder fram till språk nr 12 "Johanni Stimmung" med dateringen 24 juni, ett datum som detta år inföll på en måndag.

År 1913 inföll påsken ovanligt tidigt (söndagen den 23 mars), vilket har inneburit, att de två sista språken (nr 51 och 52) "blivit över". Språk nr 51, som kallas "Frühlings-Erwartung" har i första utgåvan ingen datumangivelse. Språk nr 52 har datumangivelsen 30 mars, vilket således år 1913 var 1:a söndagen efter påsk! Hur man vid den tiden behandlade denna uppenbart otillfredställande situation har inte gått att få klarhet i. På påsksöndagen den 23 mars höll emellertid Rudolf Steiner ett anförande "Ansprache über die besondere Konstellation des Osterfestes 1913: Karfreitag am Frühlingsanfang, Ostervollmond am Karsamstag. Der frühe Ostersonntag" ("Anförande om den särskilda konstellationen vid påsken 1913: långfredag vid vårdagjämningen, fullmåne på påskafton. Den tidiga påsksöndagen") Anförandet hölls i Den Haag.

Går vi nu till den andra utgåvan 1918/19, kan vi lägga märke till: eftersom det mellan åren 1912 och 1918 är 6 års skillnad och det finns ett mellanliggande skottår (1916) medför detta exakt en veckas förskjutning, så att samma datum infaller på samma veckodag. Påsken 1918 har tydligen infallit en vecka tidigare än året 1912, d.v.s. söndagen den 31 mars. Dateringen börjar emellertid med språk nr 1 "Oster-Stimmung" 1 - 6 april d.v.s. på måndag annandag påsk med en sexdagarsvecka. Skälet till detta är säkerligen, att Rudolf Steiner önskat sig en datering som skall kunna gälla generellt för alla år. Han har då valt att datera kalendern från den 1 april t.o.m. den 31 mars.

Språk nr 2, andra aprilveckan har samma datum som språk nr 1 i 1912 års utgåva (7 - 13 april). Följande veckospråk (nr 3 är förlängt med 4 dagar (14 - 24 april) och slutar således på onsdag i följande vecka. Språk nr 4 börjar då med torsdag den 25 april och slutar lördagen den 4 maj, d.v.s. den är förlängd med 3 dagar. Detta gör att fr. o. m. språk nr 5 dateringen i de båda utgåvorna stämmer överens. Undantag utgör språk nr 8, som följer måndasslutet (26 - 31 maj), det innehåller således bara en 6-dagarsvecka, vilket kompenseras i följande språk (nr 9) med en 8-dagarsvecka (1 - 8 juni).

fig5-100.jpg - 3205 Bytes
FIG 5

Språk nr 51 och 52 användes till utjämning, intressant nog inte till påsksöndagen året därpå utan till månadsskiftet den 31 mars. Beträffande dateringen kan sammanfattningsvis följande slutsatser dras: Dateringen börjar undantagslöst med språk nr 1 "Oster-Stimmung" på påsksöndagen. En huvudregel är att varje veckospråk börjar med söndag och slutar på lördag. Undantag från denna regel kan dock göras vid de språk som reglerar avståndet mellan påsk och midsommar (2), 3 och 4 samt mellan jul och påsk (49), 50 och 51. Denna utjämning sker genom att vid behov lägga till eller dra ifrån ett lämpligt antal dagar. Eftersom påsken är den enda rörliga högtiden, ligger språken fr. o. m. nr 5 t. o. m. nr 48 fast. (Se Fig. 5)

Fortsätt till veckospråk

 

 


Jaerna Bridge - Järnabron    
www.antroposofi.org