Sex frågor
beträffande antroposofin idag

Ur Balder Nr 3, 1998: Martin Barkhoff, jurist, redaktör för
tidskriften Goetheanum 1982 - 1995, sedan 1997 verksam som
pressekreterare i Antroposofiska Sällskapet i Tyskland.

Varför intresserar sig inte fler människor för antroposofin?

(Martin Barkhoff) Vi anar nog inte, vilka alla som läser Steiner. Intresset för Steiner hör till de intima elementen i vår nuvarande kultur. Är vi beundrare och vårdare av denna intimitet? Då skulle vi kanske skapa ett sådant slags offentligt rum, där detta bräckliga skulle kunna visa sig och utvecklas vidare.

Vad säger du om argumentet, att antroposofer är dogmatiska och oförmögna till kritik och självkritik, därför att för dem står Rudolf Steiner på en piedestal.

Det bästa med detta argument är upptäckten att idoliseringen av Steiner har att göra med oförmågan till självkritik, till självinsikt. Självinsikt levererar ju en del rätt kärva ting. Man märker t.ex., att den egna kunskapskraften inte alls räcker till för att göra sig ett fullgott omdöme om en gestalt som Steiner.

Där har man å ena sidan goda grunder att bygga på Steiner. Men samtidigt överstiger ett sådant fenomen vida ramen för det vi kan bedöma. Det är en situation som gör en helt skamsen - men tyvärr är den typisk för den verkliga kunskapens situation.

För att överrösta skammen inför den egna omdömes- och kunskapsoförmågan hävdar man helt enkelt att man har kunskapen om Rudolf Steiners dimension: "god vilja" istället för kunskap. Man "förverkligar" den obefintliga kunskapen genom viljan. Och ju mer storslaget och säkert "omdömet" om Steiner hävdar sig, desto mer storslagen och säker får ju även den känna sig som har det omdömet. Så frambringar "vilja-istället-för-kunskap"pompösa idoler, inte bara av Steiner. Dessa idoler har en förrädisk natur. De verkar kunskapsförlamande.

Var ser du olösta problem för den antroposofiska forskningen och hur ser det ut med möjligheten att granska forskningsresultaten?

Den antroposofiska forskningen behöver ett avspänt förhållande till översinnlig kunskap. Mycket sådant kunskapsarbete finns redan idag överallt i forskningen, inte bara i våran. Men den översinnliga kunskapens teori, så som vi bedriver den i våra kretsar, har oftast inget att göra med de verkligt utförda översinnliga kunskapshandlingarna, för att inte tala om att den eventuellt skulle tjäna till att främja och optimera dessa kunskapshandlingar. Det gängse sättet att teoretisera om imagination, inspiration, intuition har oftast den funktionen att till att börja med nedvärdera det som verkligen sker. Istället berättas "kunnigt" om ett fiktivt "kunskapsliv i sig". Så som i relationen till Steiner behöver vi också i förhållande till den översinnliga kunskapen - den egentliga antroposofiska centrala kompetensen - en äkta kunskapshållning och inte allt detta prat som redan vet allt. Så som vi till synes exakt "vet" vad en invigd är vet vi ju också alltid redan exakt hur det förhåller sig med imagination, inspiration och intuition - utan att känna till dem.

Självkunskap måste också vara grundvalen för vår ockulta vetenskap. Precis som vid experiment måste forskningsförlopp redovisas öppet. Kommer vi att finna modet att konkret bygga på egen och andras (konkreta!) erfarenhet i vår idégestaltning?

"Kontrollerbarheten" blir då i princip en enklare fråga. Min mest präglande erfarenhet vad gäller kontrollerbarheten hände såhär: Som student satt jag i Berlin ofta i tunnelbanan och såg på mina medpassagerare på de långa bänkarna mitt emot mig. Om jag på ett visst sätt drömde mig in i mina medresande så lade jag märke till, att det fanns en bilddynamik i kvinnliga personers kroppslighet som hos männen var av ett helt annat slag. Hos kvinnor "steg" ur regionen nedanför halsen något "upp" som liksom smälte bort huvudet. Med andra ord: Jag kunde i kvinnornas eterkropp ge en impuls till något som steg upp ur bålen och lät bildintrycket av huvud och anlete liksom försvinna. Denna dynamik kunde inte aktiveras hos män. Manshuvudet värjde sig mot kroppen. Jag testade sedan denna företeelse också t.ex. genom att skaffa mig information hos personer vilkas kön jag inte var på det klara över (frisyr, klädsel, ansiktsuttryck etc.).

Jag tyckte visserligen detta fenomen var intressant, men det var på sjuttiotalet och skillnader mellan män och kvinnor "fanns" det på den tiden över huvud taget inte än. Kanske berodde allt på mig? I varje fall frågade jag efter några veckor min fru, som för det mesta reste tillsammans med mig: »Kan du också se detta?« När jag förklarade för henne, vad jag såg, tyckte hon det var »omöjligt!«. Sedan provade hon själv och sade: »Ja, jag ser det faktiskt också!« - Det hela ledde nu inte till att vi trodde oss vara något slags klarseende personer. Men det var inget annat - och det kunde kontrolleras precis som annan empiri också. (Detta är en anekdot, inte en fackmannamässig argumentation.)

Vad måste enligt din mening ändra sig i det Antroposofiska Sällskapet och i antroposofiska institutioner?

Måste ändra sig? Vad sägs om den tanken, att helt enkelt tillerkänna Sällskapet, det antroposofiska livet att vara så som det är och inte vilja göra de egna idealen till måttstock för andra människor? Sekteristiskt grupparbete, okritiskt eftersägande, inriktning på det förgångna, trångsynthet, recepteftersägande, black om foten på antroposofin, osv. osv.: Vad har du med det att göra? Låt dig inte, inte heller av dig själv, utnämnas till domare (besserwisser/partiutrensare). Gör din sak, och du kommer att bli förvånad över med hur mycket därav du är välkommen hos »dessa människor«. De kommer att älska dig. Älska du dem också.

Med andra ord: Om allt fler människor skulle upphöra med att betrakta sig och Sällskapet som ett och istället se Sällskapet som något där ute, något annat, oberoende: då skulle dessa pubertära avlösningskamper från det andliga föräldrahemmet bli färre, skuldtilldelningar osv. Åtskilldhet är förutsättning för kärlek - och ett kärleksstrålande Sällskap: oemotståndligt.

Vilka upplevelser har bidragit till din i princip positiva inställning till Rudolf Steiners antroposofi? Hör också översinnliga upplevelser till dem?

En dag fogade sig i mitt liv och i ytterligare tre vänners liv en rad händelser inom 24 timmar så, att vi som människor som inte kände till mer om antroposofin än vad som stod i uppslagsverket, bildade en arbetskrets om boken »Hur uppnår man kunskap om de högre världarna?«. Allt började plötsligt. Och jag dök allt djupare i dessa idéer. (Jag har aldrig gillat det här med månknutarna -, men denna nya värld kom emot mig med den första månknuten.)

Så kom jag in i antroposofin. Men viktigare var kanske hur jag åter blev fri ifrån den. Det hände under min studietid i Berlin: En dag insåg jag, att även vanemänniskan i mig, den automatiske bedömaren, det man brukar kall dubbelgångaren, hade blivit antroposof. I början var allt antroposofiskt som jag arbetade fram, hur torso- och skissartat det än var, an av mig själv frambringad hjärtevarm produkt. Men nu märkte jag, att det hade ändrats med att det blivit perfektare. »Även min dubbelgångare har ett medlemsbevis« kallade jag detta. - Och så kom kampen. I ett bibliotek hade jag läst ansenliga mängder av smädelitteratur mot antroposofin och Steiner (Leisegang o likn). Det var helt uppenbart att denna smörja inte kunde tas på allvar vare sig faktiskt eller logiskt. Men någon i mig hade skaffat sig ammunition ur detta; och några dagar senare vaknade jag med övertygelsen: antroposofin är en ohållbar sak.

Och denna övertygelse stannade kvar och ockuperade nästan hela mit vakenmedvetande. Gång på gång under dagsloppet, t.ex. under en längre bussresa, satte jag nu igång och prövade alla argument som till synes bevisade »ohållbarheten«. Inget argument höll stånd för min prövning. Men så fort jag upphörde med att med högsta koncentration pröva argumenten, fylldes medvetandet åter med den bestämda åskådningen: Ohållbar, denna antroposofi.

Efter ett tag började jag att fråga mig: »Vem är det som tänker här? Är jag över huvud taget herre i mitt medvetande?« Bara ett litet hörn av medvetandet, nästan utanför, blev över för »mig«, i allt det andra fanns där denna intensiva »personliga övertygelsen«. Min personlighets tankar var mig främmande.

Det krävdes helt visst all kraft för att »jag« skulle komma ihåg, att jag ju inte trodde vad denna »personlighet« så intensivt framlevde. Och bara med största ansträngning kunde jag återerövra delar av min föreställningskraft, för att nu åter noggrant kunna pröva min övertygelses tanke- och kunskapsvärde. Gång på gång blev resultatet: denna övertygelse är absurd - och gång på gång bleknade detta resultatprotokoll, denna resultatföreställning och blåste bort. Mitt återstående egenmedvetande övade, som sista räddningsplanka, att alltid hålla kvar den huvudsakliga kunskapen ur det hela: Att man är övertygad om något, att man känner sig sådär riktigt bra och mättad av en åskådning, det behöver över huvud taget inte innebära att den i verkligheten är resultatet av det tänkande som föregått den. Då detta fenomen, min dubbelgångares uppror, till slut helt klingade bort efter några dagar hade allt »att-vara-övertygad« blivit mig suspekt. Även detta »att vara övertygad av antroposofin«. Antroposofin som teoretiskt system relativerade sig. Jag blev fri från det.

Genom det här lärde jag mig att skilja och målmedvetet uppsöka det direkt av den mest vakna och andligt aktiva delen av hela min struktur framkoncentrerade medvetanderummet från allt annat av tankemässig och övrig medvetanderöra. Där gick det att sätta sådana tankar i rörelse och utveckla dem, som inte frågade efter vad mina hittillsvarande övertygelser hade att säga i saken. Där gällde bara ett: det som nästan föregår tänkandet, som vill bli tanke, som var förbundet med denna tankes impuls. Där hade porten öppnats till det skådande tänkandet, där man i tankebildandet framför allt hör/aktar på, vad den andliga omgivningen, som det blev möjligt att iaktta tillsammans med detta tankefrö, säger till denna tankes utformning (och inte hjärnan med sina storslagna former).

Och de på denna det skådande tänkandets skådeplats uppträdande »tankar-med-omkrets« utvecklar sig inte bara som tankar utan även som bilder, gester, impulser - just den andiga erfarenhetens uttrycksformer. Jag lärde mig att från denna skådeplats direkt ställa frågor till den andliga världen och att ta upp det den visade och sände mig utan föregående fråga. Ett slags inre orakelplats uppstod. De högre erfarenheterna ledsagar sedan dess min medvetandeström. På det sättet kom jag till en öppen grundval för mitt bejakande av antroposofin.

Kan du nämna tre centrala nutidsproblem till vilkas lösning antroposofer borde och kunde lämna ett viktigare bidrag än de gör för närvarande?

1. Hos många samtida faller spirituell inriktning och naturvetenskapligt tänkesätt isär. Denna schizofreni kan avhjälpas. Idag är en empirisk akademisk utforskning av högre medvetandeformer möjlig och nödvändig. Jag känner de fenomenologiska filosofer, psykologer, konstnärer, klarseende med promotion och docentkompetens, goetheanister, hjärnpsykologer osv, som idag skulle kunna grunda ett »Sällskap för medvetandefenomenologi«. På det sättet skulle om 3-4 år den översinnliga kunskapen kunna göras till en akademiskt erkänd disciplin, självklart till en som ännu under lång tid skulle vara »omstridd«.

2. En gruppsjälarnas fenomenologiska sociologi skulle också vara till stor hjälp: en empiri av de elementarväsen, demoner och »gudar« som lever ut sig och verkar medgestaltande i sociala processer. De fenomen det rör sig om kan beskrivas både i sociologins och i den översinnliga kunskapens språk.

3. Istället för att falla in i den allmänna klagan över att näringslivet dominerar allt annat, borde vi popularisera tekniker, genom vilka man får näringslivet till att utifrån sina egna mål, nämligen största effektivitet, tjäna anden. Det har att göra med att varsebli och optimera gåvoströmmarna. I ett sådant projekt deltar jag, i »Haus um die Schenkung« (ungefär huset om gåvan) i Berlin.

 


Jaerna Bridge - Järnabron     www.antroposofi.org