Konsten att lufta sina ritningar

Ulf Wagner om Abbi Asmussen

Under många år kunde man se Abbi Asmussen komma ut från Magasinsbyggnaden, bortom dammarna vid Rudolf Steinerseminariet, med en ritning i ett fast grepp under armen. Omsorgsfullt satte han fast den på pakethållaren och cyklade hastigt iväg. Med åren sänktes visserligen hastigheten och det gick lite långsammare, men proceduren var oftast densamma. Och efter någon timme kom han alltid tillbaka, fortfarande med den karakteristiska ritningsrullen på cykeln

Man fick intrycket att cyklisten »luftade« ritningarna. Som om han ville att de skulle exponeras för ljuset, luften och vindarna. Ta upp något av det speciella sörmländska landskapet. Och det är inte heller otroligt att så skedde. För på annat sätt kan jag inte förklara hur Abbis många hus på ett så självklart sätt, för en dialog med sin omgivning.

Vi möttes ofta över en kopp kaffe i Kulturhuset och titt som tätt kom samtalet in på den moderna konsten. Han var alltid lika intresserad och hade en förmåga att på ett ovanligt klarsynt och spirituellt sätt ge sina synpunkter liv och mening.

Vid ett tillfälle kom vi in på hans eget arbete och jag frågade hur han gick tillväga för att infoga sin arkitektur så organiskt i landskapet? Jag hade nog räknat med lite eftertänksamhet, men ögonblickligen kom svaret.

– Det gäller att inte slaviskt följa landskapets karaktär utan istället skapa en spänning till omgivningen. Lägga till vad som fattas! I ett flackt landskap, som det vi har här i Södermanland behövs något som reser sig upp, som bryter det horisontella.

Jag blev lite överrumplad, för att inte säga överraskad av det snabba och precisa svaret och såg att han med illa dold förtjusning njöt av min reaktion.

Kanske är det därför Abbis arkitektur aldrig blir till upprepning och manér. Ofta samsas det harmoniska och planerade med det överraskande infallet. Allt verkar vara en mycket medveten improvisation. Ett fönster hoppar ut ur den symmetriska fasaden. Den trånga passagen eller korridoren övergår till det generösa rummet.

När passion och vision går hand i hand uppstår konst. Och det gjorde de förvånansvärt ofta i Abbis fall Proportioner och ljusbehandling var klassiska värden som i hans vård blev ytterst upplevbara arkitektoniska kvalitéer. Också valet av enkla, vänliga material ger rummen värdighet och utstrålar sensualism. Genom att avlyssna varje uppdrags särart övade han upp en sällsynt förmåga att skapa vackra och inte minst sinnliga rum. Spännvidden var också ovanligt stor. Från det lekfulla lilla sagorummet i en lekskola till det större, rofyllda och sakrala kyrkorummet.

I den utmärkta lilla boken "Husbehov" förklarar han:

– Arkitektur är en brukskonst. Proportioner tillsammans med byggnadsmaterialets struktur och färg skall med sin stämning vara inspirerande för byggnadens funktion. För att arkitektur skall vara konst (jämförbar med måleri och skulptur), måste den förutom sin praktiska funktion även avspegla något översinnligt.

Abbi såg sin verksamhet som försök med en organisk arkitektur inspirerad av Rudolf Steiners konstimpuls. Ett förhållningssätt som med hans innerlighet och ödmjukhet vittnar om en ovanlig och stor konstnär.

Ulf Wagner,

konstpedagog vid
Rudolf Steinerseminariet i Järna.

Teckning: Abbi
Foto: Dick Nord

 


Jaerna Bridge - Järnabron     antroposofi.org